Tja alla mina erfarna bokläsare! :)
Nu sitter jag här, helt trött i huvet och ögonen men tänkte det blev dags för Sandin att ta sitt stora kliv i bloggandet!
Jag gillar alla slags genre på böcker, tycker mest om deckare men i princip läser jag alla slags böcker.
Jag tänkte faktiskt prata om min absoluta favoritbok. Den heter ... och hilmlen vad oskyldigt blå skriven av Charlotta Sjölander. Boken handlar om den Tsunami som drabbade framför allt Thailand, julen 2004. Man kan kort och gott säga att det är en berättelse där läsaren verkligen inser vilket h'elvette det var när detta hände, man blir helt paff. Man får följa olika famljer under resans gång vid katastrofen i det värst drabbade området i Phuket, Khao Lak, dvs få en inblick i deras sorg, räddsla och allt. Helt enkellt hur deras paradis semester förvandlades till en förfälisk resa man aldrig glömmer.
Jag tycker boken är otroligt bra genom att den är skriven av en som befann sig i Khao Lak när detta hände, det gör boken mer levande på något sätt. Kan också ha och göra med att jag var där när detta hände och att det känns bra och läsa den för mig, inte vet jag. Kan verkligen rekommendera denna bok! :)
Måste få sömn nu, läste DN:s artikel om sömn , inte bra och blogga så här sent :S
Natti Natti!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag har inte läst ...och himlen var oskyldigt blå, men igår kväll började jag läsa en annan bok på samma tema, När livet stannar av Malin Sävstam. Malin förlorade man och två av sina tre barn i katastrofen och boken börjar med en oerhört gripande skildring av de fasansfulla dagarna i Khao Lak. Jag har inte kommit längre än så, men tror att resten av boken framförallt fokuserar på livet efteråt. Hur går man vidare efter en sådan upplevelse?
För något år sedan läste jag också, och blev starkt berörd av, Pigge Werkelins bok Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak.
Ska nog låna den boken:)
Ja, det är väll svårt för många men jag kom över det. Tror inte jag har fattat än att jag var där, det är färför jag gillar böcker om det...
Jag tror att det är bra att man skriver böcker om katastrofer som dessa. Men då menar jag inte faktaböcker, utan typ självbiografier. Alla har förstått att katastrofen är brutal och att jättemånga människor har dött, men det är nog svårt att förstå hur någon känner som har mist någon nära.
Min mammas kusin var där, på Khao Lak när det hände. Han spolades med i vågen och var på väg att ge upp ett antal gånger, men han kunde inte för han höll i sin flickväns son och han visste att om han släppte taget skulle barnet också försvinna. Hans flickvän överlevde inte, inte heller hennes föräldrar. När han kom hem kunde han inte gå pga djupa skärsår i fötterna. Han hade även svalt glassplitter men nu mår han bra, pojken överlevde också.
Det är bra att alla får ta del av händelser som dessa, så att man kanske har en chans att förstå.
Håller med :)
Skicka en kommentar